Hej Chef!

Ja, så är det. Jag har hamnat i La La-land.

Jag kommer om en vecka att gå från vad som förmodligen är nordens mest dysfunktionella företag, till rena rama pastellorganisationen. Hur ska jag klara det? Jag har ju liksom vant mig vid att ha det som jag har det här. Min nuvarande chef är som bekant inte min favoritperson (om du tänker dig att Scary Spice och Ernst-Hugo Järegård skulle kopulera och föda fram en avkomma så har du en ganska bra bild över hur han är). Och nu ska jag byta. En smygande bomb med postbanken-intensitet mot två stycken värmealstrande Dolce Gabbana-chefer. Skrämmande.

Om jag ska våga mig på en liten stunds lyckofladder så:

Å det är som gjort för mig! De spelar vaya con dios och brygger kaffe och hälsar mig välkommen med varma händer och alla doftar kanel och kramas så hårt att det knakar i revbenen och jag måste dela rum med en man som pratar för mycket och har en frisyr som gör att han ser nyförlöst ut men det gör inget -

Stopp.

En vecka kvar, sen är det dags att gräva upp lite dirt på det där stället. Jag blir sjukt misstänksam mot La La-länder. Samt sjukt nervös, eftersom det innebär att jag har ett mycket värre jobb framför mig. Istället för att göra något som är dåligt bra, måste jag göra något som är bra bättre. Och jag som inte ens vet vad jag håller på med!

Jag hade en fin strategi redan, förstår ni.
Jag hade planerat in medarbetarsamtal med min nya personal och jag hade liksom målat upp en bild av hur det skulle bli; jag skulle svassa in där och prata med alla och ta dom med storm och personalen skulle spy galla över företaget och jag skulle se förstående ut och anteckna i mitt lilla block och sen, när jag börjat på riktigt, skulle jag genast åtgärda alla fel och hela företaget skulle se mig som sin räddande ängel och allt skulle vara toppen-toppen. Jorå.

Till att börja med; har ni någon som helst aning om hur extremt underligt det känns att ha medarbetarsamtal?! Såna samtal är udda när man är anställd och de är bra mycket värre när man är chef. Iallafall när man gör dom för första gången. Jag var helt tom i skallen och försökte komma på värsta psykologiskt insiktsfulla frågorna - hade till och med gjort en liten stödlapp innan, men väl där glömde jag hälften. Ovanpå det ska man också lägga den där känslan som infinner sig; att man är en stor bluff. Flera gånger fick jag bita mig i kinderna för att inte börja fnittra när tanken slog mig: "jaha här sitter jag och försöker se seriös ut och jag har ju inte en jävla aning om hur man gör sånt här ha ha ha o jisses vad det här är jobbigt".

Och det här kommer låta fantastiskt bisarrt; men jag hade hoppats på att personalen skulle ha en helvetes massa att klaga på. Exempelvis att ingenting sköttes som det skulle eller att rutinerna var helt åt skogen eller (helst av allt) att kvinnan som är deras nuvarande chef var rena rama Psycho Bitch From Hell. På så sätt skulle det vara ofantligt enkelt att bli räddande ängel när jag tog över, personalen skulle gråta ut i min famn och de skulle ha en liten fest när hon slutade och allas ögon skulle tindra av förhoppning om en ny start. Jo tjena.

Visade sig att min kommande arbetsplats är ett nästan perverst välskött företag, och kvinnan vars skor jag ska fylla är tydligen nån form av muterad Moder Theresa som inte bara är välklädd och doftar Timotej; hon är en sjuhelsikes chef också.

Yääääääz.

Okey, okey, jag vet. Jag har varit dålig på att uppdatera bloggen sista tiden (fantastiskt rörd över att ni ropade efter mig btw), men det har liksom inte funnits tid.
Dels för att jag inte har varit på mitt nuvarande jobb (där jag kan blogga på arbetstid jajamensan) särskilt mycket eftersom jag fått flänga runt som en dåre i sverige, men också för att jag har varit apförkyld och legat hemma och ojat mig. Samt för att jag har smygstartat mitt andra jobb.

Ja, jag har lekt chef i en vecka. Och jag har ingen aning om hur det här ska gå.