Hej Chef!

Satt och roade mig med att titta igenom underklädesutbudet på olika internetsidor och höll på att garva ihjäl mig när jag snubblade över den här bilden. Inte nog med att bh:n knappast är Victoria Secrets-sexig utan snarare formar brösten till Madonna-spjut som kan peta ut ögat på nån;  det roligaste är att inte ens modellen kan dölja vad hon tänker:




Och om det här var den bästa bilden på rullen; vilka miner hade hon då på de andra?!

Igår beslutade jag mig för att åka och simma, eftersom det tydligen förväntas att man ska leva hälsosamt nu när jag slutat röka. Jag har inte simmat i en simhall sen jag gick på mellanstadiet eller nåt och hade helt glömt bort att det där med glida några längder är ganska jäkla jobbigt.

Full av tillförsikt till min egen kondition kastade jag mig i vattnet och började i racerfart averka bassängen. När jag var yr av utmattning och hade blodsmak i munnen och kramp i ena vaden hängde jag mig över bassängkanten; fullt övertygad om att jag hade spurtat i fyrtio minuter. Minst.
Men nej. Jag hade simmat i åtta. Å-t-t-a minuter. Och på banorna bredvid mig toksimmade snorungar och skröpliga pensionärer utan att ens bli andfådda, medan jag låg som en dränkt bäver med ett krampaktigt tag om kanten och flåsade våldsamt av ansträngning. En av ungarna gav mig ett (vad jag är säker på var hånfullt) leende och tog en längd med två simtag. Då gick jag och bastade istället.

Nånstans går faktiskt gränsen.

Så det så.

Aj aj aj.

Fick precis en inbjudan från Min Nya Arbetsgivare att komma på deras julfest nu på lördag. Lite sådär "ja vi vet att du inte formellt har börjat ännu, men hey kom och parta med oss vetja". Vad tusan gör jag nu?!
Jag kan ju inte tacka nej för det är kanske oartigt och dessutom är detta världens chans för mig att umgås under avslappnade former med det som ska vara min personal framöver. Men jag kan ju inte tacka ja heller. Jag minns nämligen en incident för några år sen då jag arbetade på ett annat, stort företag. Vi hade anställt en ny säljare och han skulle börja på måndagen. Fredagen innan hade vi firmafest och han var inbjuden, just för att kunna lära känna alla på ett mer privat plan innan han började. Alla tyckte att detta var en toppen idé, särskilt han.  Och jisses, du kan tro att det spårade ur.

Visade sig att den här killen snabbt blev lite för bekväm och lite för privat med bålen. Han blev kanonfull och dunkade alla i ryggen och torrjuckade på dansgolvet och slickade mig i örat och kräktes slutligen i en av receptionistens älskade palmer innan vi fick ringa en taxi som kom och hämtade honom. Tack och lov hade han glömt allt på måndagen när han började arbeta, så det blev inte fullt så pinsamt som det skulle kunna ha blivit, men det är en underdrift att säga att det tog ett tag innan han kom in i gänget.

Tänk om det händer. Tänk om jag åker med på den här firmafesten och bara råkar bli sådär Wonderwoman-full att jag tror att jag är skitläcker och står och torrjuckar mot en palm (eller hemska tanke; mot en av mina Dolce & Gabbana-chefer!). Nej det får inte hända.

Måste klara mig ur det här på något sätt.

Jag vet; jag har snöat in på mina managementböcker. Men där står ju så mycket som gör mig förvirrad. Som att man ska använda sin personlighet i sitt ledarskap och att man inte ska vara rädd för att visa sig själv. Okey. Toppen. Men vilken av mig själv ska jag visa egentligen? Och vilken av personligheterna ska jag använda mig av?

Den som skriver de där böckerna har uppenbarligen inte haft såna som mig i åtanke. Du förstår; jag är en vild blandning av ytterligheter. För att till fullo kunna greppa detta koncept måste jag nog skissa upp min stamtavla lite. Jag härstammar från:

å ena sidan en moder som är tuff som sten och rapp i käften och som älskar som en cyklon. Hon bor på landet i urskogen med på tok för många hundar och har flera par gummistövlar och vet hur en kantarell ser ut och var de växer. Hon diggar dansbandsmusik och ankor och hade under ett par år en passion för svindyra hönor som hon lät löpa fritt på gården eftersom hon tyckte att de var vackra att titta på. Tyvärr hade hon under samma tid även ett par hundar med lika brinnande passion för de där hönsen, dock av en helt annan orsak. Ja, ni kan ju tänka er hur det gick.

å andra sidan en fader som är entreprenör ut i fingerspetsarna och som bor vid havet i ett hus med gastkramande utsikt. Han är mjuk som engelsk kola och gestikulerar yvigt när han pratar och har samma frisyr som en galen dirigent. Han lever för god mat och goda viner och vackra saker och han är den visaste människa jag vet men lyckas samtidigt på något sätt vara totalt oförmögen att vara vuxen. Han skulle bara kunna lokalisera en kantarell om den finns på östermalmshallen och han har definitivt aldrig sett någon live, och enda chansen att han skulle införskaffa en höna är om den går att blanchera på nåt snitsigt sätt och servera med en ljuvlig sås.

Hur dessa två någonsin fann varandra från början är för mig en gåta, men det är en annan historia. Vad jag vill komma till är; är det konstigt att man blivit lite schitzo? Mixen av dessa två gener har sett till att det i mig trängs en naturälskande konstnärssjäl och en karriärsgalen kapitalist, vilket lite förenklat innebär ett materialistiskt naturbarn. Och nu ska jag använda min personlighet - nån av dom - till att leda andra.

Jo tjena.

(Om det här barkar åt helvete skyller jag på mina föräldrar. Bara så ni vet).

Så här är det. Jag jobbar på ett IT-företag idag. Detta innebär inte på något sätt att jag är datorkunnig, om nu någon fått för sig det. Men inte nog med att jag är dator-inkompetent, jag är världsfrånvänd också.

Bestämde mig för att pilla lite med bloggens utseende, så att den bättre matchade lilla mig. Klickade på "design" och blev sittande som ett frågetecken. Efter några minuter fick jag en snilleblixt och ringde en kollega på interntelefonen:

Jag: Hej du!
Han: Hej?
Jag: Du, kan du nåt sånt här... få se nu... html? Koder och så?

*tystnad*

Jag: Hallå?
Han: Du... vad tror du jag gör om dagarna?

Visade sig att han spenderar varje arbetsdag med att knappa html-kod. Det är liksom hans jobb. I två och ett halvt år har jag jobbat ihop med den här killen utan att ha en aning om vad han gör.

Det kallar jag iakttagelseförmåga.

Min Nya Arbetsgivare ringde för att höra så att jag känner mig peppad för att börja, trots att det är en månad kvar. Jag smilar upp mig och säger att o ja jag är superduperpeppad hä hä och så skrattar jag lite segervisst och försöker låta som om jag verkligen har koll på läget och inte är ett dugg nervös. Han skulle bara veta.

Jag måste skärpa mig. Ibland arbetar min hjärna för fort, så att jag reagerar innan jag hinner tänka mig för. Som på intervjun sist. Jag satt där och var seriös och pratade lön och så säger den ena av mina nya chefer:

"Känns det lika skönt för dig som det gör för oss?"

Och jag började naturligtvis skratta, ha ha jättekul, tills jag möter deras blick och ser att den är helt nollställd - de har inte den blekaste aning om varför jag sitter där och garvar som värsta idioten. Och vad gör man då? Jag kände att det var liksom inte riktigt läge att börja förklara "jaha, ha ha, alltså jag trodde ni skojade" och snöa in på en förklaring i det sexuella de just sagt (om jag inte ville utmåla mig själv som förstaklassens sexdåre och det ville jag ju inte). Så jag fick låtsas hosta istället och gnuggade mig själv vid näsroten och sa: "Hrm, jodå, det känns jättebra det här" och förbanna mig själv tyst för att jag aldrig kan tänka mig för innan jag reagerar.

Måste lära mig tänka först. Måste.

Det händer något med rökare när en i gruppen bestämt sig för att sluta. Detta svek plockar fram djävulen i var och en.

Alldeles nyss tittade den nya killen in med ett ondskefullt leende och viftade lite retsamt med sitt cigarettpaket.
"Jag ska röka nu" väste han och försökte se lockande ut.

Jag skulle kunna slå ihjäl honom. Men eftersom det lätt skulle kunnat skapa en dålig stämning nöjde jag mig med att fräsa okvädningsord och kasta en häftapparat som missade hans tinning med tre centimeter.
Nu räknar jag till tio och tuggar mina tuggummin med imponerande frenesi. Lugn och fin.

Lugn och fin.

Jag har ringt till Sluta röka-linjen. På allvar. Dels för att jag var ganska nyfiken på vad en "professionell tobaksavvänjare" är för en typ egentligen, men också för att få reda på när jag kommer sluta vara förbannad. Jo det är säkert; man blir livsfarlig av att sluta röka. Jag har varit komplett galen sen i måndags, det är som att ha pms fast gånger hundra. Jag var beredd att dra mjölpaketet i skallen på kassörskan igår, och det hela kulminerade när sambon råkade säga något och jag liksom sög tag i tröjan på honom med knuten näve i värsta action-stil. Sambon stelnade till, tittade oförstående på mig och sa:
"Vad gör du?"
"Vet inte" pep jag och släppte hans tröja.
Sen gick jag upp och la mig och sov fastän klockan bara var åtta.

Hursomhelst, en professionell tobaksavvänjare är en gullig tant som har sagoberättar-röst och talar om för dig att du är duktig. Och att du ska äta citrusfrukter och dricka mycket vatten.

Därför är jag nu inne på min andra säck clementiner, och har druckit så mycket mineralvatten att min blåsa tror att den är en vattenspridare. Och nej; det hjälper inte.

Helt plötsligt satt jag bara där på intervjun och uppenbarligen var jag extra duktig på att snacka skit den dagen och jag log så sött jag kunde och försökte se mjuk men auktoritär ut samtidigt vilket tydligen lyckades för två dagar efter ringde de och sa att det ville ha mig.

Mig?

Först fick jag naturligtvis ett lyckorus som höll i sig i ungefär två veckor, sen hann verkligheten ikapp mig. Jag ska leda folk. På riktigt. Jag ska gå runt på ett kontor och se läskig ut och spänna ögonen i folk och ge dom sparken om det behövs och ingen kommer hålla mig i handen och jag får inte bli kompis med någon för då kanske jag särbehandlar och oj vad ensamt det kommer bli och jag som är så snäll hur ska jag fixa det?

Så jag beställde typ 50 managementböcker som jag panikläste i badkaret varenda kväll i en vecka och resultatet är att jag är ännu mer freaked out nu än jag var innan. De där jäkla böckerna radar ju bara upp alla problem man ställs inför och alla fel man kan göra och hur mina beslut kan få människor att gå in i väggen eller bli alkoholiserade eller bryta ihop. Hjälp. Så försöker jag trösta mig med att alla nya chefer säkert tycker att det är skitläskigt i början men jag lyckas inte övertyga mig själv riktigt.

Mig? Hur i h*lvete kan de vilja ha mig?
Och nej, jag hade inte skolfröken-glasögonen på mig. Så det var inte på grund av dom.

Jag älskar att röka. Jag älskar det. I tio år har jag lättjefullt sugit i mig ett paket om dagen. Det är en del av mig. Jag är bara jag när jag har en cigarett i näven - det är så inrotat på något sätt. Och trots detta bestämde jag mig för att sluta.

Det man ska veta om mig är att jag inte bara är rökare. Jag är hypokondriker också. Så i måndags när jag satt i soffan och sög i mig en Marlboro tyckte jag att det kändes lite konstigt i halsen. Lite förkylt, liksom. Två sekunder senare hade jag övertygat mig själv om att jag hade cancer och fimpade i panik samtidigt som jag slängde på ett nikotinplåster på armen.

Cancer-teorin gick över dagen efter, men nu har det istället utvecklats till en tävling mot mig själv. Jag vägrar vara svag. Därför sitter jag här nu och gnisslar tänder och äter ett och ett halvt kilo clementiner och tuggar tuggummi på ett väldigt maniskt sätt.

Jag. Ska. Fixa. Det.

Det borde bli lättare snart, eller hur?