Hej Chef!

Det händer något med rökare när en i gruppen bestämt sig för att sluta. Detta svek plockar fram djävulen i var och en.

Alldeles nyss tittade den nya killen in med ett ondskefullt leende och viftade lite retsamt med sitt cigarettpaket.
"Jag ska röka nu" väste han och försökte se lockande ut.

Jag skulle kunna slå ihjäl honom. Men eftersom det lätt skulle kunnat skapa en dålig stämning nöjde jag mig med att fräsa okvädningsord och kasta en häftapparat som missade hans tinning med tre centimeter.
Nu räknar jag till tio och tuggar mina tuggummin med imponerande frenesi. Lugn och fin.

Lugn och fin.

Jag har ringt till Sluta röka-linjen. På allvar. Dels för att jag var ganska nyfiken på vad en "professionell tobaksavvänjare" är för en typ egentligen, men också för att få reda på när jag kommer sluta vara förbannad. Jo det är säkert; man blir livsfarlig av att sluta röka. Jag har varit komplett galen sen i måndags, det är som att ha pms fast gånger hundra. Jag var beredd att dra mjölpaketet i skallen på kassörskan igår, och det hela kulminerade när sambon råkade säga något och jag liksom sög tag i tröjan på honom med knuten näve i värsta action-stil. Sambon stelnade till, tittade oförstående på mig och sa:
"Vad gör du?"
"Vet inte" pep jag och släppte hans tröja.
Sen gick jag upp och la mig och sov fastän klockan bara var åtta.

Hursomhelst, en professionell tobaksavvänjare är en gullig tant som har sagoberättar-röst och talar om för dig att du är duktig. Och att du ska äta citrusfrukter och dricka mycket vatten.

Därför är jag nu inne på min andra säck clementiner, och har druckit så mycket mineralvatten att min blåsa tror att den är en vattenspridare. Och nej; det hjälper inte.

Jag älskar att röka. Jag älskar det. I tio år har jag lättjefullt sugit i mig ett paket om dagen. Det är en del av mig. Jag är bara jag när jag har en cigarett i näven - det är så inrotat på något sätt. Och trots detta bestämde jag mig för att sluta.

Det man ska veta om mig är att jag inte bara är rökare. Jag är hypokondriker också. Så i måndags när jag satt i soffan och sög i mig en Marlboro tyckte jag att det kändes lite konstigt i halsen. Lite förkylt, liksom. Två sekunder senare hade jag övertygat mig själv om att jag hade cancer och fimpade i panik samtidigt som jag slängde på ett nikotinplåster på armen.

Cancer-teorin gick över dagen efter, men nu har det istället utvecklats till en tävling mot mig själv. Jag vägrar vara svag. Därför sitter jag här nu och gnisslar tänder och äter ett och ett halvt kilo clementiner och tuggar tuggummi på ett väldigt maniskt sätt.

Jag. Ska. Fixa. Det.

Det borde bli lättare snart, eller hur?