Psycho bitch from hell och några medarbetarsamtal
Jag hade en fin strategi redan, förstår ni.
Jag hade planerat in medarbetarsamtal med min nya personal och jag hade liksom målat upp en bild av hur det skulle bli; jag skulle svassa in där och prata med alla och ta dom med storm och personalen skulle spy galla över företaget och jag skulle se förstående ut och anteckna i mitt lilla block och sen, när jag börjat på riktigt, skulle jag genast åtgärda alla fel och hela företaget skulle se mig som sin räddande ängel och allt skulle vara toppen-toppen. Jorå.
Till att börja med; har ni någon som helst aning om hur extremt underligt det känns att ha medarbetarsamtal?! Såna samtal är udda när man är anställd och de är bra mycket värre när man är chef. Iallafall när man gör dom för första gången. Jag var helt tom i skallen och försökte komma på värsta psykologiskt insiktsfulla frågorna - hade till och med gjort en liten stödlapp innan, men väl där glömde jag hälften. Ovanpå det ska man också lägga den där känslan som infinner sig; att man är en stor bluff. Flera gånger fick jag bita mig i kinderna för att inte börja fnittra när tanken slog mig: "jaha här sitter jag och försöker se seriös ut och jag har ju inte en jävla aning om hur man gör sånt här ha ha ha o jisses vad det här är jobbigt".
Och det här kommer låta fantastiskt bisarrt; men jag hade hoppats på att personalen skulle ha en helvetes massa att klaga på. Exempelvis att ingenting sköttes som det skulle eller att rutinerna var helt åt skogen eller (helst av allt) att kvinnan som är deras nuvarande chef var rena rama Psycho Bitch From Hell. På så sätt skulle det vara ofantligt enkelt att bli räddande ängel när jag tog över, personalen skulle gråta ut i min famn och de skulle ha en liten fest när hon slutade och allas ögon skulle tindra av förhoppning om en ny start. Jo tjena.
Visade sig att min kommande arbetsplats är ett nästan perverst välskött företag, och kvinnan vars skor jag ska fylla är tydligen nån form av muterad Moder Theresa som inte bara är välklädd och doftar Timotej; hon är en sjuhelsikes chef också.
Yääääääz.
Så skönt att du är tillbaka! Usch du verkar inte sitta i en trevlig sits. Fan att det aldirg bara kan flyta på smärtfritt!! =)
BTW slängde upp dig som en länk på min blogg hope its okay! =)
säg till annars!
Shit. Låter som en jobbig sits. Du har ingen möjlighet att vända personalen mot Moder Theresa under dom sista dagarna (du kan alltid hävda att hon slutar eftersom hon bara inte tål sina medarbetare)?
Om inte så är det bara att satsa på feta fruktkorgar till personalen. Har själv sett sjukt kritiska människor förvändlas till lamm så fort fruktkorgarna dykt upp.
Du får skapa lite konflikter (utan att ngn misstänker ngt, of course) som du sedan löser. Du --> dagens hjälte. It's all good, baby! :D
Smarta tips! Man tackar! :-)
Wohoo! ÄNTLIGEN är du tillbaka! Då kan jag andas ut och njuta igen :D!
Men oj, lever du?=) Jag som varit sjukligt nyfiken på om någon kommit på dig än- att du bara "spelar" chef.=) Förstår precis känslan, ofta kan jag känna att jag bara "spelar" vuxen, när jag egentligen vill lägga mig i en hög och bara fnissa åt alla kostymklädda fjantar.
Ha ha ha. Välklädd och doftar timotej. :-)
jäklar. det är allt jag kan få fram, känner jag.