Hej Chef!

Ja, så är det. Jag har hamnat i La La-land.

Jag kommer om en vecka att gå från vad som förmodligen är nordens mest dysfunktionella företag, till rena rama pastellorganisationen. Hur ska jag klara det? Jag har ju liksom vant mig vid att ha det som jag har det här. Min nuvarande chef är som bekant inte min favoritperson (om du tänker dig att Scary Spice och Ernst-Hugo Järegård skulle kopulera och föda fram en avkomma så har du en ganska bra bild över hur han är). Och nu ska jag byta. En smygande bomb med postbanken-intensitet mot två stycken värmealstrande Dolce Gabbana-chefer. Skrämmande.

Om jag ska våga mig på en liten stunds lyckofladder så:

Å det är som gjort för mig! De spelar vaya con dios och brygger kaffe och hälsar mig välkommen med varma händer och alla doftar kanel och kramas så hårt att det knakar i revbenen och jag måste dela rum med en man som pratar för mycket och har en frisyr som gör att han ser nyförlöst ut men det gör inget -

Stopp.

En vecka kvar, sen är det dags att gräva upp lite dirt på det där stället. Jag blir sjukt misstänksam mot La La-länder. Samt sjukt nervös, eftersom det innebär att jag har ett mycket värre jobb framför mig. Istället för att göra något som är dåligt bra, måste jag göra något som är bra bättre. Och jag som inte ens vet vad jag håller på med!

Jag hade en fin strategi redan, förstår ni.
Jag hade planerat in medarbetarsamtal med min nya personal och jag hade liksom målat upp en bild av hur det skulle bli; jag skulle svassa in där och prata med alla och ta dom med storm och personalen skulle spy galla över företaget och jag skulle se förstående ut och anteckna i mitt lilla block och sen, när jag börjat på riktigt, skulle jag genast åtgärda alla fel och hela företaget skulle se mig som sin räddande ängel och allt skulle vara toppen-toppen. Jorå.

Till att börja med; har ni någon som helst aning om hur extremt underligt det känns att ha medarbetarsamtal?! Såna samtal är udda när man är anställd och de är bra mycket värre när man är chef. Iallafall när man gör dom för första gången. Jag var helt tom i skallen och försökte komma på värsta psykologiskt insiktsfulla frågorna - hade till och med gjort en liten stödlapp innan, men väl där glömde jag hälften. Ovanpå det ska man också lägga den där känslan som infinner sig; att man är en stor bluff. Flera gånger fick jag bita mig i kinderna för att inte börja fnittra när tanken slog mig: "jaha här sitter jag och försöker se seriös ut och jag har ju inte en jävla aning om hur man gör sånt här ha ha ha o jisses vad det här är jobbigt".

Och det här kommer låta fantastiskt bisarrt; men jag hade hoppats på att personalen skulle ha en helvetes massa att klaga på. Exempelvis att ingenting sköttes som det skulle eller att rutinerna var helt åt skogen eller (helst av allt) att kvinnan som är deras nuvarande chef var rena rama Psycho Bitch From Hell. På så sätt skulle det vara ofantligt enkelt att bli räddande ängel när jag tog över, personalen skulle gråta ut i min famn och de skulle ha en liten fest när hon slutade och allas ögon skulle tindra av förhoppning om en ny start. Jo tjena.

Visade sig att min kommande arbetsplats är ett nästan perverst välskött företag, och kvinnan vars skor jag ska fylla är tydligen nån form av muterad Moder Theresa som inte bara är välklädd och doftar Timotej; hon är en sjuhelsikes chef också.

Yääääääz.

Jag vet; jag har snöat in på mina managementböcker. Men där står ju så mycket som gör mig förvirrad. Som att man ska använda sin personlighet i sitt ledarskap och att man inte ska vara rädd för att visa sig själv. Okey. Toppen. Men vilken av mig själv ska jag visa egentligen? Och vilken av personligheterna ska jag använda mig av?

Den som skriver de där böckerna har uppenbarligen inte haft såna som mig i åtanke. Du förstår; jag är en vild blandning av ytterligheter. För att till fullo kunna greppa detta koncept måste jag nog skissa upp min stamtavla lite. Jag härstammar från:

å ena sidan en moder som är tuff som sten och rapp i käften och som älskar som en cyklon. Hon bor på landet i urskogen med på tok för många hundar och har flera par gummistövlar och vet hur en kantarell ser ut och var de växer. Hon diggar dansbandsmusik och ankor och hade under ett par år en passion för svindyra hönor som hon lät löpa fritt på gården eftersom hon tyckte att de var vackra att titta på. Tyvärr hade hon under samma tid även ett par hundar med lika brinnande passion för de där hönsen, dock av en helt annan orsak. Ja, ni kan ju tänka er hur det gick.

å andra sidan en fader som är entreprenör ut i fingerspetsarna och som bor vid havet i ett hus med gastkramande utsikt. Han är mjuk som engelsk kola och gestikulerar yvigt när han pratar och har samma frisyr som en galen dirigent. Han lever för god mat och goda viner och vackra saker och han är den visaste människa jag vet men lyckas samtidigt på något sätt vara totalt oförmögen att vara vuxen. Han skulle bara kunna lokalisera en kantarell om den finns på östermalmshallen och han har definitivt aldrig sett någon live, och enda chansen att han skulle införskaffa en höna är om den går att blanchera på nåt snitsigt sätt och servera med en ljuvlig sås.

Hur dessa två någonsin fann varandra från början är för mig en gåta, men det är en annan historia. Vad jag vill komma till är; är det konstigt att man blivit lite schitzo? Mixen av dessa två gener har sett till att det i mig trängs en naturälskande konstnärssjäl och en karriärsgalen kapitalist, vilket lite förenklat innebär ett materialistiskt naturbarn. Och nu ska jag använda min personlighet - nån av dom - till att leda andra.

Jo tjena.

(Om det här barkar åt helvete skyller jag på mina föräldrar. Bara så ni vet).

Helt plötsligt satt jag bara där på intervjun och uppenbarligen var jag extra duktig på att snacka skit den dagen och jag log så sött jag kunde och försökte se mjuk men auktoritär ut samtidigt vilket tydligen lyckades för två dagar efter ringde de och sa att det ville ha mig.

Mig?

Först fick jag naturligtvis ett lyckorus som höll i sig i ungefär två veckor, sen hann verkligheten ikapp mig. Jag ska leda folk. På riktigt. Jag ska gå runt på ett kontor och se läskig ut och spänna ögonen i folk och ge dom sparken om det behövs och ingen kommer hålla mig i handen och jag får inte bli kompis med någon för då kanske jag särbehandlar och oj vad ensamt det kommer bli och jag som är så snäll hur ska jag fixa det?

Så jag beställde typ 50 managementböcker som jag panikläste i badkaret varenda kväll i en vecka och resultatet är att jag är ännu mer freaked out nu än jag var innan. De där jäkla böckerna radar ju bara upp alla problem man ställs inför och alla fel man kan göra och hur mina beslut kan få människor att gå in i väggen eller bli alkoholiserade eller bryta ihop. Hjälp. Så försöker jag trösta mig med att alla nya chefer säkert tycker att det är skitläskigt i början men jag lyckas inte övertyga mig själv riktigt.

Mig? Hur i h*lvete kan de vilja ha mig?
Och nej, jag hade inte skolfröken-glasögonen på mig. Så det var inte på grund av dom.