Hej Chef!

Jag vet; jag har snöat in på mina managementböcker. Men där står ju så mycket som gör mig förvirrad. Som att man ska använda sin personlighet i sitt ledarskap och att man inte ska vara rädd för att visa sig själv. Okey. Toppen. Men vilken av mig själv ska jag visa egentligen? Och vilken av personligheterna ska jag använda mig av?

Den som skriver de där böckerna har uppenbarligen inte haft såna som mig i åtanke. Du förstår; jag är en vild blandning av ytterligheter. För att till fullo kunna greppa detta koncept måste jag nog skissa upp min stamtavla lite. Jag härstammar från:

å ena sidan en moder som är tuff som sten och rapp i käften och som älskar som en cyklon. Hon bor på landet i urskogen med på tok för många hundar och har flera par gummistövlar och vet hur en kantarell ser ut och var de växer. Hon diggar dansbandsmusik och ankor och hade under ett par år en passion för svindyra hönor som hon lät löpa fritt på gården eftersom hon tyckte att de var vackra att titta på. Tyvärr hade hon under samma tid även ett par hundar med lika brinnande passion för de där hönsen, dock av en helt annan orsak. Ja, ni kan ju tänka er hur det gick.

å andra sidan en fader som är entreprenör ut i fingerspetsarna och som bor vid havet i ett hus med gastkramande utsikt. Han är mjuk som engelsk kola och gestikulerar yvigt när han pratar och har samma frisyr som en galen dirigent. Han lever för god mat och goda viner och vackra saker och han är den visaste människa jag vet men lyckas samtidigt på något sätt vara totalt oförmögen att vara vuxen. Han skulle bara kunna lokalisera en kantarell om den finns på östermalmshallen och han har definitivt aldrig sett någon live, och enda chansen att han skulle införskaffa en höna är om den går att blanchera på nåt snitsigt sätt och servera med en ljuvlig sås.

Hur dessa två någonsin fann varandra från början är för mig en gåta, men det är en annan historia. Vad jag vill komma till är; är det konstigt att man blivit lite schitzo? Mixen av dessa två gener har sett till att det i mig trängs en naturälskande konstnärssjäl och en karriärsgalen kapitalist, vilket lite förenklat innebär ett materialistiskt naturbarn. Och nu ska jag använda min personlighet - nån av dom - till att leda andra.

Jo tjena.

(Om det här barkar åt helvete skyller jag på mina föräldrar. Bara så ni vet).