Jag är så slampig
Satt och funderade på varför jag så snabbt tackade ja till det där chefsjobbet. Naturligtvis var det för att jag (jag erkänner det villigt) är lite maktkåt i största allmänhet, men det var också för att jag är så totalt svältfödd på uppmärksamhet. Som sagt är mitt nuvarande jobb väldigt spännande med djävulen som bär dressman och kaos och Scary Spice-vibbar och allt det där men det är knappast en varm och frodande miljö. Särskilt inte för en med duktighetskomplex.
Mina nya chefer är däremot som Piff & Puff i jämförelse. Nu kan jag naturligtvis ha gått från askan in i elden; det kanske visar sig att de egentligen är som Mansonfamiljen - men än så länge har det lilla jag sett av dom golvat mig totalt. De gånger jag har kommit dit har de inte hälsat mig med tom blick eller en obegriplig kommentar om varför i helvete det inte finns nåt papper i kopiatorn, utan de har unisont ropat "Heeeej gumman" och klappat mig på axeln. Pinsamt nog tror jag att det var det där lilla "Heeej gumman" som avgjorde det. Och axelklappande. Att det liksom räckte med att jag dök upp för att jag skulle bli uppskattad. Dessutom ser de ut som Dolce & Gabbana, modell hårigare.
Jisses. Jag är så slampig.
aah. dessvärre kan jag itne ta åt mig äran för det. det är dr. phil som har sagt det. jag ska fixa en kopp som jag ska dricka te ur om mornarna och så ska han vara där, med ett brett leende och så ska det stå det där under bilden. fint va?
tack :) (för kommentaren)
Nu har jag länkat till dig på www.yfronten.blogg.se. Jag tycker verkligen det var skitroligt med din anställningsintervju!
*ler*
läser gärna mer...
Nja, så slampigt vet jag inte om det är. Klart man ska passa på.
Och angående det där med att vara en balastning för företaget så handlade det mindre om att jag var sen och mer om att jag inte var i körbart skick.
Tror mest det var att snubben som sa det var supernöjd över att för en gångs skulle inte vara det värsta bakisnyllet på kontoret.