Jag kan. Jag vill. Jag ska.

Jag älskar att röka. Jag älskar det. I tio år har jag lättjefullt sugit i mig ett paket om dagen. Det är en del av mig. Jag är bara jag när jag har en cigarett i näven - det är så inrotat på något sätt. Och trots detta bestämde jag mig för att sluta.

Det man ska veta om mig är att jag inte bara är rökare. Jag är hypokondriker också. Så i måndags när jag satt i soffan och sög i mig en Marlboro tyckte jag att det kändes lite konstigt i halsen. Lite förkylt, liksom. Två sekunder senare hade jag övertygat mig själv om att jag hade cancer och fimpade i panik samtidigt som jag slängde på ett nikotinplåster på armen.

Cancer-teorin gick över dagen efter, men nu har det istället utvecklats till en tävling mot mig själv. Jag vägrar vara svag. Därför sitter jag här nu och gnisslar tänder och äter ett och ett halvt kilo clementiner och tuggar tuggummi på ett väldigt maniskt sätt.

Jag. Ska. Fixa. Det.

Det borde bli lättare snart, eller hur?

Kommentarer
Postat av: Dea

Hej hopp! Du fixar detta, det vet jag! I did it! Det som har fått mig från att avstå mest är nog att jag numera får lukta gott, håret blänker, saker och ting smakar och doftar bättre i största allmänhet OCH jag kommer inte se ut som 36 när jag är 25. Bra va? Tänk så! Och ät lite choklad istället. :)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback