Hej Chef!

Ja, så är det. Jag har hamnat i La La-land.

Jag kommer om en vecka att gå från vad som förmodligen är nordens mest dysfunktionella företag, till rena rama pastellorganisationen. Hur ska jag klara det? Jag har ju liksom vant mig vid att ha det som jag har det här. Min nuvarande chef är som bekant inte min favoritperson (om du tänker dig att Scary Spice och Ernst-Hugo Järegård skulle kopulera och föda fram en avkomma så har du en ganska bra bild över hur han är). Och nu ska jag byta. En smygande bomb med postbanken-intensitet mot två stycken värmealstrande Dolce Gabbana-chefer. Skrämmande.

Om jag ska våga mig på en liten stunds lyckofladder så:

Å det är som gjort för mig! De spelar vaya con dios och brygger kaffe och hälsar mig välkommen med varma händer och alla doftar kanel och kramas så hårt att det knakar i revbenen och jag måste dela rum med en man som pratar för mycket och har en frisyr som gör att han ser nyförlöst ut men det gör inget -

Stopp.

En vecka kvar, sen är det dags att gräva upp lite dirt på det där stället. Jag blir sjukt misstänksam mot La La-länder. Samt sjukt nervös, eftersom det innebär att jag har ett mycket värre jobb framför mig. Istället för att göra något som är dåligt bra, måste jag göra något som är bra bättre. Och jag som inte ens vet vad jag håller på med!

Jag hade en fin strategi redan, förstår ni.
Jag hade planerat in medarbetarsamtal med min nya personal och jag hade liksom målat upp en bild av hur det skulle bli; jag skulle svassa in där och prata med alla och ta dom med storm och personalen skulle spy galla över företaget och jag skulle se förstående ut och anteckna i mitt lilla block och sen, när jag börjat på riktigt, skulle jag genast åtgärda alla fel och hela företaget skulle se mig som sin räddande ängel och allt skulle vara toppen-toppen. Jorå.

Till att börja med; har ni någon som helst aning om hur extremt underligt det känns att ha medarbetarsamtal?! Såna samtal är udda när man är anställd och de är bra mycket värre när man är chef. Iallafall när man gör dom för första gången. Jag var helt tom i skallen och försökte komma på värsta psykologiskt insiktsfulla frågorna - hade till och med gjort en liten stödlapp innan, men väl där glömde jag hälften. Ovanpå det ska man också lägga den där känslan som infinner sig; att man är en stor bluff. Flera gånger fick jag bita mig i kinderna för att inte börja fnittra när tanken slog mig: "jaha här sitter jag och försöker se seriös ut och jag har ju inte en jävla aning om hur man gör sånt här ha ha ha o jisses vad det här är jobbigt".

Och det här kommer låta fantastiskt bisarrt; men jag hade hoppats på att personalen skulle ha en helvetes massa att klaga på. Exempelvis att ingenting sköttes som det skulle eller att rutinerna var helt åt skogen eller (helst av allt) att kvinnan som är deras nuvarande chef var rena rama Psycho Bitch From Hell. På så sätt skulle det vara ofantligt enkelt att bli räddande ängel när jag tog över, personalen skulle gråta ut i min famn och de skulle ha en liten fest när hon slutade och allas ögon skulle tindra av förhoppning om en ny start. Jo tjena.

Visade sig att min kommande arbetsplats är ett nästan perverst välskött företag, och kvinnan vars skor jag ska fylla är tydligen nån form av muterad Moder Theresa som inte bara är välklädd och doftar Timotej; hon är en sjuhelsikes chef också.

Yääääääz.

Okey, okey, jag vet. Jag har varit dålig på att uppdatera bloggen sista tiden (fantastiskt rörd över att ni ropade efter mig btw), men det har liksom inte funnits tid.
Dels för att jag inte har varit på mitt nuvarande jobb (där jag kan blogga på arbetstid jajamensan) särskilt mycket eftersom jag fått flänga runt som en dåre i sverige, men också för att jag har varit apförkyld och legat hemma och ojat mig. Samt för att jag har smygstartat mitt andra jobb.

Ja, jag har lekt chef i en vecka. Och jag har ingen aning om hur det här ska gå.

Satt och roade mig med att titta igenom underklädesutbudet på olika internetsidor och höll på att garva ihjäl mig när jag snubblade över den här bilden. Inte nog med att bh:n knappast är Victoria Secrets-sexig utan snarare formar brösten till Madonna-spjut som kan peta ut ögat på nån;  det roligaste är att inte ens modellen kan dölja vad hon tänker:




Och om det här var den bästa bilden på rullen; vilka miner hade hon då på de andra?!

Igår beslutade jag mig för att åka och simma, eftersom det tydligen förväntas att man ska leva hälsosamt nu när jag slutat röka. Jag har inte simmat i en simhall sen jag gick på mellanstadiet eller nåt och hade helt glömt bort att det där med glida några längder är ganska jäkla jobbigt.

Full av tillförsikt till min egen kondition kastade jag mig i vattnet och började i racerfart averka bassängen. När jag var yr av utmattning och hade blodsmak i munnen och kramp i ena vaden hängde jag mig över bassängkanten; fullt övertygad om att jag hade spurtat i fyrtio minuter. Minst.
Men nej. Jag hade simmat i åtta. Å-t-t-a minuter. Och på banorna bredvid mig toksimmade snorungar och skröpliga pensionärer utan att ens bli andfådda, medan jag låg som en dränkt bäver med ett krampaktigt tag om kanten och flåsade våldsamt av ansträngning. En av ungarna gav mig ett (vad jag är säker på var hånfullt) leende och tog en längd med två simtag. Då gick jag och bastade istället.

Nånstans går faktiskt gränsen.

Så det så.

Aj aj aj.

Fick precis en inbjudan från Min Nya Arbetsgivare att komma på deras julfest nu på lördag. Lite sådär "ja vi vet att du inte formellt har börjat ännu, men hey kom och parta med oss vetja". Vad tusan gör jag nu?!
Jag kan ju inte tacka nej för det är kanske oartigt och dessutom är detta världens chans för mig att umgås under avslappnade former med det som ska vara min personal framöver. Men jag kan ju inte tacka ja heller. Jag minns nämligen en incident för några år sen då jag arbetade på ett annat, stort företag. Vi hade anställt en ny säljare och han skulle börja på måndagen. Fredagen innan hade vi firmafest och han var inbjuden, just för att kunna lära känna alla på ett mer privat plan innan han började. Alla tyckte att detta var en toppen idé, särskilt han.  Och jisses, du kan tro att det spårade ur.

Visade sig att den här killen snabbt blev lite för bekväm och lite för privat med bålen. Han blev kanonfull och dunkade alla i ryggen och torrjuckade på dansgolvet och slickade mig i örat och kräktes slutligen i en av receptionistens älskade palmer innan vi fick ringa en taxi som kom och hämtade honom. Tack och lov hade han glömt allt på måndagen när han började arbeta, så det blev inte fullt så pinsamt som det skulle kunna ha blivit, men det är en underdrift att säga att det tog ett tag innan han kom in i gänget.

Tänk om det händer. Tänk om jag åker med på den här firmafesten och bara råkar bli sådär Wonderwoman-full att jag tror att jag är skitläcker och står och torrjuckar mot en palm (eller hemska tanke; mot en av mina Dolce & Gabbana-chefer!). Nej det får inte hända.

Måste klara mig ur det här på något sätt.

Jag vet; jag har snöat in på mina managementböcker. Men där står ju så mycket som gör mig förvirrad. Som att man ska använda sin personlighet i sitt ledarskap och att man inte ska vara rädd för att visa sig själv. Okey. Toppen. Men vilken av mig själv ska jag visa egentligen? Och vilken av personligheterna ska jag använda mig av?

Den som skriver de där böckerna har uppenbarligen inte haft såna som mig i åtanke. Du förstår; jag är en vild blandning av ytterligheter. För att till fullo kunna greppa detta koncept måste jag nog skissa upp min stamtavla lite. Jag härstammar från:

å ena sidan en moder som är tuff som sten och rapp i käften och som älskar som en cyklon. Hon bor på landet i urskogen med på tok för många hundar och har flera par gummistövlar och vet hur en kantarell ser ut och var de växer. Hon diggar dansbandsmusik och ankor och hade under ett par år en passion för svindyra hönor som hon lät löpa fritt på gården eftersom hon tyckte att de var vackra att titta på. Tyvärr hade hon under samma tid även ett par hundar med lika brinnande passion för de där hönsen, dock av en helt annan orsak. Ja, ni kan ju tänka er hur det gick.

å andra sidan en fader som är entreprenör ut i fingerspetsarna och som bor vid havet i ett hus med gastkramande utsikt. Han är mjuk som engelsk kola och gestikulerar yvigt när han pratar och har samma frisyr som en galen dirigent. Han lever för god mat och goda viner och vackra saker och han är den visaste människa jag vet men lyckas samtidigt på något sätt vara totalt oförmögen att vara vuxen. Han skulle bara kunna lokalisera en kantarell om den finns på östermalmshallen och han har definitivt aldrig sett någon live, och enda chansen att han skulle införskaffa en höna är om den går att blanchera på nåt snitsigt sätt och servera med en ljuvlig sås.

Hur dessa två någonsin fann varandra från början är för mig en gåta, men det är en annan historia. Vad jag vill komma till är; är det konstigt att man blivit lite schitzo? Mixen av dessa två gener har sett till att det i mig trängs en naturälskande konstnärssjäl och en karriärsgalen kapitalist, vilket lite förenklat innebär ett materialistiskt naturbarn. Och nu ska jag använda min personlighet - nån av dom - till att leda andra.

Jo tjena.

(Om det här barkar åt helvete skyller jag på mina föräldrar. Bara så ni vet).

Så här är det. Jag jobbar på ett IT-företag idag. Detta innebär inte på något sätt att jag är datorkunnig, om nu någon fått för sig det. Men inte nog med att jag är dator-inkompetent, jag är världsfrånvänd också.

Bestämde mig för att pilla lite med bloggens utseende, så att den bättre matchade lilla mig. Klickade på "design" och blev sittande som ett frågetecken. Efter några minuter fick jag en snilleblixt och ringde en kollega på interntelefonen:

Jag: Hej du!
Han: Hej?
Jag: Du, kan du nåt sånt här... få se nu... html? Koder och så?

*tystnad*

Jag: Hallå?
Han: Du... vad tror du jag gör om dagarna?

Visade sig att han spenderar varje arbetsdag med att knappa html-kod. Det är liksom hans jobb. I två och ett halvt år har jag jobbat ihop med den här killen utan att ha en aning om vad han gör.

Det kallar jag iakttagelseförmåga.